Att prata e ovant

Idag hade jag sällskap under morgonlöpet. Det var jag och Rille som gav oss ut. Han är väldigt vältränad och gjorde sitt bästa för att inte rulla förbi mig när han trippade lätt i sina barfota skor ett par steg snett bakom. Själv tyckte jag att det var tyngre än vanligt. Kanske för att vi pratade (även om jag inte klarade av att säga mer än ett par få ord emellan flåsen). Kanske för att jag är mycket ovan vid att ha en löpkompis brevid, springer ju alltid själv. Kanske för att jag helt enkelt var trött efter några dagar på sjön vid Brastad och efter gårdagens Lisebersgbesök. Men tog mig iallafall ur sängen och kom iväg. Det ger ett plus i kanten.