Längtar till Utelek och Kämpartakter!

Idag är det fredag och det är inte många dagar kvar tills vi åker till fjällen. Ska bli så himla härligt med en minisemester! Skidåkning, pulkaåkning, snölek, korvgrillning, sola (för sol kommer det att bli) och träffa farbror Rille. Höjdpunkten blir dock självklart att heja fram mannen som ska köra Vasaloppet. Tre seedningslopp har han kört. Alla på ca 45km, alltså halva Vasaloppsdistansen, och han har nu seedat sig till startgrupp 4. Mycket imponerande för en kille som bara åkt skidor på längden under 2 säsonger. Räknar man totalt antal längdskidsträningsveckor så är de färre än 30! För att heja fram honom i spåret kan man skicka en hälsning. Denna hälsning kommer då att poppa-upp på en skärm när han passerar mellantiderna under loppets gång - häftigt och roligt! Så heja på och uppmuntra era kämpare i spåret genom att klicka på länken nedan. För att hitta min man söker man på vårt efternamn. Heja Heja!

30 Minus 7 Minus 13 = Imponerande!

Som ni redan vet är jag en person som gillar att träna. Gillar att springa. Gillar att lyfta skrot i gymmet. Det är allmänt känt. Jag äter bra och regelbundet, även om jag alltid haft mina ätarlördagar. Vad har då Fitnessfighten, som på 30 dagar förändrar deltagarnas liv, givit mig? Resultaten är tydliga om man tittar på bilderna nedan. Men Fitnessfighten är så mycket mer. Framför allt har jag fått en känsla av att jag kan. Kan själv. Jag vet vad jag gör. Att jag tidigare gjort och tänkt rätt även om jag då inte nått hela vägen fram. Att det är möjligt. Att vem som helst kan klara detta program. Nu efter avslutad fight vill jag förmedla till andra att detta är något man måste prova om man känner att man vill ha en förändring. En kickstart. Att träna en timme om dagen kan vara avskräckande. Men träningsprogrammet kan tränas hemma i vardagsrummet. Det har jag gjort. Framför TV när barnen gått och lagt sig. Maten är oftast svår att få till men under dessa 30 dagar äter man var 3e timme från att man vaknar tills det att man går och lägger sig. Jag är så himla glad att anmälde mig och så himla nöjd med vad jag lärt mig om mig under själv dessa 4 veckor. Fortsättningen känns självklar!

Resultat:

Vikt: -7kg

Midja (navel): -13cm

Vilopuls: -9slag/min

Om jag ska vara ärligt var jag mycket skeptiskt. Inte över min egen kapacitet utan över själva konceptet. Fick höra talas om Fitnessfighten och World of Shape sista veckan i Oktober. "Ska du inte hänga på Caisa, det är ju lite din grej, vi kör stenhårt i en månad så får vi se vad som händer". "Mmmm" svarade jag och gick hem och Googlade konceptet. Både bu och bä gick att hitta. De andra hoppade av innan fighten hade startat och själv stod jag kvar med frågan: ska jag eller inte? Vad har jag att förlora? Tränar och äter bra gör jag ju redan, eller? Signade för Fitnessfighten November en timma innan de stängde anmälan. Och jag har INTE ångrat mig! Gör Du detsamma och hör gärna av dig om du vill veta mer eller behöver motivation!

Reflektion: shit vilken rund rumpa jag börjar få. Det kanske finns hopp om den lilla platta iallafall!!

En Diamants Lilla Musse(l)lopp

Så var det dax för lilla stora diamanten att få springa sitt allra första lopp. Hon har själv tjatat om detta sedan hon insett att jag springer lopp. Att man får nummerlapp. Att man ska ta sig från start till mål. Att andra står vid sidan av och hejar på. Ropar kämpa. Usch jag har verkligen varit kluven och vi har varit väldigt noga med att intala henne med att man springer bara om man vill. Att ta för givet att en 3åring ska vilja, klara pressen och tycka att det är roligt är inte helt ok tycker jag (iallafall om man som förälder vet att liknande saker annars är svårt). Duktighet, nej fy. Men med på noterna från det att hon såg sina löpartights till det att nummerlappen var på plats. Att vänta på att få springa iväg var svårt. Hon ville springa. Vi promenerade banan ett varv för att hon ville. Oj vad långt ett varv i parken kan vara. Snittslar. Man startar här. Man springer hit. Följa snittslarna. Inte springa på någon. Inte bli nersprungen. Försöka att inte titta på finaste löpardojsen precis hela tiden. Dax för start och hon vill att jag ska springa med. Jag säger att jag springer med på gräsmattan så kan hon springa på gruset med de andra barnen. "Det blir som att springa hemma, du hör mig hela tiden". Start och hon drar iväg. Så häftigt. Men hallå eller? "Det blir precis som att springa hemme" Hur dum får jag vara? Jodå, jag springer med henne och ropar precis som hemma: "Heja Moa heja Moa, Kämpa Kämpa". Vet inte om jag eller föräldrarna som sprang med filmkameror och skrek var värst... Det blev iallafall, för henne, precis som hemma. Imponerande. Sprang hela vägen. Kämpade för det var inte helt lätt att springa hela vägen men det gjorde hon. Armföring. Höga knän. Glad. Koncentrerad. Stärkt. Tagen av stunden. Fästis. Kexchoklad. Medalj. Banan. Vattenflaska. En glad tjej!

Musselloppet 2012

Så var det dax. Ett 10km lopp och jag hade tänkt att persa. Lite väl högt siktat med tanke på de sista veckornas knä och magproblem. Och frånvarande träning. Men jag kände ganska så snart att var riktigt tung i kroppen och att det inte fanns en chans att komma under 50min. Varvade på 25min 10sek. Ökade något men benen stumnade helt vid 8km och jag tappade mark på tjejen framför. Sluttid runt 52min 03sek (5.12tempo). Jag är nöjd med det! Även om det inte är en höjdar tid jämfört med mina träningsrundor så är det ju en tid att slå i framtiden! Jag hamnade på 11 plats i min startgrupp även om det inte säger så mycket.

Ett litet test!

Det är en och en halv vecka sedan jag sprang. "Sprang". Då hade jag rejält ont i knät och gav upp efter 3km. Jag hade ont. Sedan dess har jag inte riktigt vågat springa. Har haft känningar när jag gått i trappor. När jag lekt med barnen på gräsmattan. När jag städat. Har inte kunnat klura ut vad problemet är. Kanske den gamla korsband och ledbandskadan  (japp, de gick av en gång i tiden här gymnastik var största intresset). Kanske löparknä. Kanske överansträngd.

Idag åkte vi till Brastad för att barnen ska få träffa morföräldrar och för att jag har haft siktet inställt på att springa Musselloppet 10km som går på lördag. Väl framme och med magen full av mat drog jag vid 19.30 tiden på mig dojsen och stack iväg. 200m och jag började svettas av smärta. Upp för backen i kråkestan. Jag haltar. Phu. Åh. Körde på och det kändes snart bättre. Två varv runt Bräcke, 6km på 31min (5.10tempo). Får duga för att vara ett knätest.

Tanken har varit att jag ska springa under 50min på detta loppet. Men jag inser att det kommer bli väl tufft. Vet inte ens om jag ska springa 10km. Det kanske blir 5km. Jag ska iallafall dra på mig löparkläderna och efteranmäla mig på lördag! Taggad!

En Oväntad Revansch!

Idag laddade vi för en eftermiddag med lek, teater och Viruddenloppet i När på södra Gotland. Vi hade det bra även om det var 13 grader och hällregn. Vi såg Lilla snigel blå. Hade bakluckefika. Å heja heja heja mamma. Mina två diamanter (och man) är vid det här laget helt sjukt grymma på att heja. Ojojoj de tycker det är så roligt. De hade bra platser oxå. Såg starten, varvningen vid 2.5km och målgång.

Mitt "första" 5km-lopp gick därmed av stapeln idag, 5 dagar efter senaste "marathonloppet". Mål: under 25min och topp 10. Spännande. Jag värmde upp men för lite visade det sig under 1 km. Det var som en chock för kroppen att dra iväg i ett så högt tempo, kanske för högt. Greta sa 4.18 och jag tänkte oj det här kommer aldrig att gå. Spelar Greta mig ett spratt igen. Jag borde köpa en Garmin klocka. Under 2a km kom jag igång och hamnade på ett mer skönt tempo. Slog följe med en friidrottstjej från Roma IF. 2.5km och jag får mer energi av Team Ekeberget, kusinerna och faster Jes. Under loppet var det ingen som sprang om mig. Sprang om ett par stycken. Sista km släppte friidrottstjejen och jag forstatte jakten själv. Med 500m kvar hade jag sprungit ifatt ytterliggare en tjej som dock tog mig på upploppet. Väl i mål: 22min45sek (4.33 tempo) och en 6 plats (7sek till pallen och 2sek till en 4e plats)

Helt jäkla sjukt nöjd måste jag säga. Jag kanske kan springa trots allt? Kanske man kan pressa ner milen under 50 trots allt? Kanske man kan pressa ner sig under 22 på 5km trots allt? Kanske halvmaran kan gå på... trots allt!

Återhämtning och Yoga

Efter en go Gotlandsdag med lunch i Almedalen och en massa shopping (mest till mig själv för ovanligheten skull) körde jag mitt första återhämtningspass på 4km. Det har gått ca 3 dygn sedan marathonet och jag har börjat se framåt. Bland annat har jag anmält mig till Viruddenloppet, 5km på torsdag. Ja det har allt varit planerat i flera veckor men har inte vågat anmäla min förren nu. Ska bli roligt och skönt att springa igen. Notera sträckan. Japp, det nya nu. Högt löpsteg och snabbt ska det gå! Eller ja, iallafall i förhållande till hur långsamma mina pass tidigare varit. Tanken är att jag ska under 5 tempo på "allt" upp till milen fast det säger jag inte högt riktigt än..

Passet avslutades med Yoga direkt i gräset utan matta, fast på gräsmattan, ja ni fattar. Riktigt skönt. Kort men  gott med en genomkörare av musklerna efter löpningen. Kanske något man skulle fortsätta med?!

Reflektion: Knät e lite halvkasst men håller för 5km. Blir vila av i några veckor nu innan nästa lopp som blir i Lysekil. Och jo, Yoga direkt i gräset var inte en hit. Jag var full med nässelutslag på ben och armar. Min allergi verkar bara bli värre och värre. Reagerar bara jag sticker mig på grässtrå nu, och granbarr, och...

Jubileumsmarathonet 1912-2012

Skrev ett långt inlägg igår om loppen men det blev så vansinnigt negativt så jag slog igen datorn och sov på saken. Det är klart att jag redan innan insåg att det skulle bli tufft att matcha några tider med tanke på knät som krånglat de senaste 5 veckorna och med tanke på höjdprofilen. Men som den självutmanare som jag är har jag svårt att acceptera något annat än att nå hela vägen fram. That's my life och jag har inga planer på att ändra det. Det är en helt underbar känsla att överträffa sig själv och lika tråkigt att bara nå halvägs. Jag ger sällan upp utan strävar även om jag vet att jag inte kommer nå hela vägen. Strävan är viktig utan den kommer man inte framåt. Igår gav jag upp. Vid 28km sa kroppen ifrån och hade det inte varit för att lilla familjen satt på Stadion och väntade på mig så hade jag brutit loppet. Jag hade tre problem.  Magen: krånglade redan vid 8km och efter 4 toa besök och 28km så gick det inte längre att springa utan att skita på sig. Knät: känning vid 13km och riktigt ont vid 20km. Ögonen: ja faktiskt. Kunde inte först förstå, trodde det var solkrämen som spelade mig ett spratt men insåg sedan att det var sprey som rann ner i ögon efter ångdusch och all vattenmuggssköljning.

Vid 28km bestämde jag mig för att gå. Jag gick i rask takt. De som varvade löpning med gång kom inte i mål snabbare. Jag njöt (när jag väl slutat skölja mig med vatten och ögonen blev normala igen) av evenemanget. Alla som var utklädda. Alla som ropade uppmuntrande ord till mig och min outfit. Speakern som ropade mitt namn. Jag hade ont. Facebookade. Pratade med min man. Grät. Var förbannad på min kropp. Missnöjd. Glad för att jag fullföljde. För att ha en familj som väntar på mig. Bästa Rille som supportade på cykel. Min stora diamant sprang med mig in i mål. Lycka.

Det här var och är planerat som mitt sista marathon på ett tag, några år. Nu har jag andra och nya mål. Framförallt kortare distanser. Jag har aldrig försökt att bli snabbare utan har bara fokuserat på uthållighet. Nu är det milen och halvmaran som gäller. Ska bli roligt med ett lite annat fokus!

Reflektion 120716: kanske borde lägga till att sprang på 5h 8min. Inget jag kommer lägga till på min meritlista men ändå!

Nu Jäklar Kör Vi!

Följ Mig Idag!

Man kan följa mig när jag springer Jubileumsmarathonet idag! Genom att gå in på marathon.se kan man få mellantider var 5e kilometer. Mitt startnummer är 12107. Målet är som tidigare att springa under 4 timmar även om det är något orealistiskt med tanke på detta marathons höjdprofil (41m nivåskillnad)! Sedan finns det även vissa jag vill springa ifatt. Vissa som startar innan mig. Typ 8743 och 8268. Hehe! Detta loppet har flera trånga passager och därför startar man i 5 olika startgrupper med 10min mellanrum. Jag startar i den 5e och sista startgruppen. Vissa andra startar i 4 startgrupp. Låt jakten starta!

En Fredag före ett Jubileumsmarathon

Idag hämtade jag (och en gammal USA vän, Maria) ut nummerlappen och tittade på bilar från 1912. Inget direkt jippo om man jämför med Stockholm Marathon men roligt att titta på "statisterna" som gick runt i gamla kläder från 1912. Eller kläderna var nog uppsydda efter 1912 års klädmodeller. Det är 10000 löpare som anmält sig för morgondagens utmaning. En del av dem är kvinnor. Kvinnor fick inte lov att springa marathon 1912. De fick faktiskt vara med i OS men marathonsträckan var inget som kvinnor skulle försöka sig på.

Imorgon är det en tävling och det är då inte tal om att komma snabbast i mål. Det får man nämligen ingenting för, förutom stolthet och prestige då vad klart. Tävlingen går ut på att man ska klä sig så likt 1912-löparna som möjligt. DETTA STÖR MIG. Att kvinnor som ska springa 2012 ska springa som HERRAR. Hallå. Jag förstår att man vill skapa stämning. Enhällighet. Visst skulle det vara häftigt med ett hav av löpare i vita tshirtar och näsdukar runt huvudet. Men nja jag köper det inte riktigt. Nej, jag kommer därför springa som en rebellisk kvinnlig åskådare från 1912 i klänning, spets och hatt!

Stockholm Marathon 2012

Igår var en dag att minnas. Det var köldrekord i Stockholm och Ascis Stockholm Marathon gick av stapeln. Jag var där, jag var med! Laddad med kolhydrater, vatten och en hel massa jävlar anamma! Många var hälsningarna och lyckönskningar. Bästa Team Ekeberget på första parkett fick mig att tända till rejält efter en stor grötfrukost.

Att välja kläder var inte helt lätt. Det är tufft att springa i för mycket kläder, att bli för varm, det är inte bara tufft utan oftast förödande för en marathonlöpare. Beslutet blev underställströja, tshirt, tights, komprisionssockar och skärm (typ kepa för att slippa ett allt för blött ansikte). Var inte helt fel ute, tyvärr missade jag vantar och mössa för med den ytterliggare utrustningen hade jag nog varit lite mer bekväm. Jag frös när jag värmde upp och tänkte det blir bättre när startskottet går. Inte. Inte ens lite. Jag fick aldrig upp värmen. Mina händer var efter 30km totalt stelfrusna och gick inte att använda. Likt ett såntdär "plastöra" från 70-talet som man kunde använda på pappmuggar för att inte bränna sig var min ena hand. Perfekt för vattenlangarna att trycka ner en mugg vatten. Dock var det svårare att få bort muggen när jag druckit klart, den satt liksom fast i handen. Annars var det helt ok. Jag upptäckte en trend under loppet. Man ska tydligen ha shockrosa (typ stark cerise) komprisionsstrumpor, svarta tights, shockrosa tshirt (alternativt rosa shorts över de svarta tightsen och svart tshirt). Japp, årets trend!

Loppet var roligt. Adrenalinpåslaget började redan vid frukost. Så jäkla skönt! Pump! Mumma! Bästa Rille försökte hjälpa mig och vi packade en väska med energi och kläder som han skulle bistå med utefter banan. Vi tittade på bansträckningen, bestämde mötespunkter och gick igenom vad jag troligen ville ha vid dessa tillfällen. Jag tog tunnelbanan och han cyklade. Smockat med folk vid stadions station. Alla laddade. Glada. Oroliga över kläder och jag är förvånad över att se så många i shorts och linne. Värmer upp utan att bli vam och plockar av mig soppåsen i startfållan. Vi sticker iväg. Jag känner direkt att jag är övertänd. Lämnar överdragskläder till Rille efter 2km. Springer. Känns bra. Dras med men har ingen att ta rygg på. För den som var där kan man säga att det "regnade och blåste en del". Men vad ska man säga till den som inte var där. Den som inte var på Södermälarstrand. Att springa och emellanåt behöva ta ett steg i sidled för att inte blåsa omkull. Det blåste. Det var kallt. Det regnade. Jag kände mig bra fram till ca 25km då började stelheten komma. Tempot gick ner och det kändes i steget. Att äta är viktigt och det gjorde jag hela loppet. Banan. Isostar. Maxim powerbar. Saltgurka. Maxim sportdryck, vatten, druvsocker. Buljong skulle de ha någonstans men det missade jag helt! Vid 30km börjar synen påverkas och jag har svårt att läsa av mina mellantidsarmband. Detta noteras och jag fokuserar på att få i mig mer socker och vätska. Det verkar fungera. Jag är med. Klar. Mellan 35 och 40 började jag bli gråtfärdig. Delvis av utmattning men främst så insåg att jag gick mot PB och jag blev stolt. Ni vet känslan av att se sporten när någon gör en fin prestation, typ så kändes det. Rille mötte mig på Torsgatan och jag fick hjälp några hundra meter. 7km från mål var detta guld värt. De sista km'rarna gick som på räls. Det var roligt. Det kändes skönt. Att gå i mål på PB, 4:05:21, så här exakt 16 månader efter lilla diamanten kom till världen känns så otroligt roligt. Och det faktum att jag innan denna löpträningsperiod inte har löptränat på 5 år! Nej det har jag inte! Visst har jag varit ute någon gång och sprungit 6-8-10km men aldrig längre. Stolt helt enkelt! Och otippat! Vad hände?

Efter loppet är en annan historia. Ska jag dra den nu? Trodde jag skulle dö av förfrysning. Jag väntade på Rille och var ledsen. Lite borta. Vad hade vi bestämt egentligen. Telefonen var död. Det rycker i var enda muskel i kroppen. Benen skakar så att jag inte kan stå. Ryggen. Armarna. Underkäken. Tungan hamnar mellan tänderna. Det gör ont. Har svårt att andas. Allt pga kylan. Tänker att jag vill bli varm. Lägga mig på rygg och pusta ut. Jag har så ont. Tänker detta är värre än att springa ett marathon, jag kanske kommer att dö. Gråter. Vad ska jag göra. Går till sjuktältet och klarar av visa Rilles telefonnummer som står på baksidan av min nummerlapp. Då får jag största varma kramen. Rille. Kanske inte jättevarm kram med tanke på att även han har varit ute i regn och blåst i 4 timmar. Men jag blev så glad att se honom. Snabbt in i ett omklädningstält för klädombyte. Det tog 20min för mig att få av mig tshirt, underställströja, bh och ta på mig två tröjor. Jag var illa där an. Tänkte att det här kan inte vara bra jag vill bara ut till Rille igen så att jag kan bli omhändertagen. Det var en del som frågade hur det egentligen var fatt. Svarar det är ingen fara. När jag äntligen är klar går vi till Danicahallen. Försöker få upp värmen. Vi blev serverade korv, bulle, kexchoklad, energidryck, russin, apelsinjuice och ÖL (urk). Jag trycker i mig allt jag kan förutom öl vad klart. Efter 1.5timme började jag sluta att huttra och vi drog oss hemåt. Det var helt underbart att komma hem. Att ta en dusch. Reda ut håret (haha, har aldrig varit så nära på att klippa av mig hela tofsen). Ta det lugnt. Äta. Vara nöjd. Bearbeta. Njuta av prestationen. Ta emot alls support och gratulationer. Tack! Tack snällaste sötaste Rille. Bästa bästa du!

Och hur gick det med den där ömmande höften? Bäckenbotten? Det undrar jag oxå! Hallå, ska det inte börja göra ont snart? Nä tydligen inte. Min kropp har helt enkelt väntat på att få sig en rejäl genomkörare!

Lycka. Jag i mitt rätta element. Helt klart. Glädje. I like!

Reflektion 120603: sådärja nog har jag fått med alla tempus vi har i svenska språket i dessa paragraferna. Stå ut, det kommer inte redigeras!

Min underbara hejarklack!

Fick en underbar överraskning när jag vaknade idag på morgonen innan loppet. Mina diamanter, så söta och så taggade. Gissar att deras pappa smittar dem lite nervositet och adrenalin hemma på Ekeberget. De har tydligen också haft sitt eget lopp. 10 varv respektive 3 varv runt rodedendronen. För den som sett vår rodedendron bli säkert lite imponerad. Ett Team Ekeberget är vad vi har helt enkelt!

Stadion

"45min till start - i tunnelbanan är det varm och gott"

4286 Thats Me!

5 grader, spöregn och kuling! Nu jäklar ska det springas!

Dagen före Dagen!

Hämtat nummerlapp. Varit på marathonexpo. Shoppat. Shoppat. Shoppat. Träffat farmor Ann-Marie och farfar Gert. Myst med Rille. Pratat med en tjej som saknar sin mamma. Matladdat. Yogat. Plockat fram och packat inför morgondagen. Nu en god natt sömn!

"Rilles goa pasta"

Följ Startnummer 4286

Då är man på plats i Stockholm hos bästa Rille. Flygresan gick bra, snabbt. Nedstigning när man knappt kommit igenom molntäcket. Man kan följa mig under marathonet genom att besöka denna länken. Fyll i startnummer och SÖK. Då visas aktuella mellantider, aktuell placering och en karta över vart jag befinner mig. Om ni vill hålla koll på mig det vill säga. Dock verkar sidan inte funka i telefonen? Eller? Kan det vara så att de vill tvinga oss att använda sms tjänsten för 35 spänn?

Börjar tagga till!

Mot målet!

I går skrev jag ett långt inlägg om att jag mådde dåligt med halsont och öronont. Om att man inte ska springa marathon i det skicket. Om marathonångest, mognad och att ta rätt beslut. Om att träna i ett år för att sedan vara förkyld på själva höjdpunktsdagen. När jag insåg att 3G nätet var borta. Inget sparades och det blev kväll. Jag ångrade mig. Ångesten. Jag vill. Vill springa. Jag kan. Det är då jag bygger självkänsla. Jag blir jag. Bestämmer att ge min kropp en sista chans. Poweryogar 90 min och om jag vaknar efter nattens sömn och är frisk som en skön bris vid havet (högst otroligt). Då ska jag springa!

Jag vaknar. Frisk! Frisk! Lätt! Ingen känning i halsen, ingen i örat. Allt borta. Piggare. Sick? Kroppen har nu 9 dagar på sig att återhämta sig. Många missade träningsveckor men jag kan. Jag har tränat. Mer än vissa. Mindre än vissa. Omvärderar mina mål. Min planering. SM blir nu ett träningslopp och Jubileumsmarathonet blir fokus. Där det händer. Där jag går in med 200% istället för 110. Nu några dagar med mycket lätt träning. Löpträning. Vatten. Ladda med tömning och påfyllning. Flygbiljetten bokad och mys med bästa farbror Rille. I like!

Sådär ja, som om ett var tillräckligt!

Så det kanske är dax att börja röra på fläsket nu då! Men berhöver jag verkligen två marathon för att få till det? Nej inte direkt men det ska bli jäkligt roligt att springa Jubileumsmarathonet. Speciellt som bästa farbror Rille ska springa och sedan drar vi raka vägen till Gotland. Vilken sommar det blir!

"Men hallå det är inte billigt att ligga på topp!"

Nej Skit Oxå!

Hur jäkla seg får man vara egentligen? Jag kollade upp Göteborgsvarvet och detta i helgen eftersom jag fått ihop sponsorer till välgörenheten MEN idag är det fulltecknat! Så Tråkigt! Vad betyder detta?

Betyder det att jag ska samla pengar till och genomföra Tjejmarathonet som samlar in pengar till Panzisjukhuset i Kongo som jobbar med utsatta, sargade, skadade kvinnor. Kvinnor som utsatts för våldtäkt och misshandel. På Panzisjukhuset får de fysisk och psykisk chans att komma tillbaka trots att de ofa är bortstötta från sin hemby.

Eller betyder det att jag ska skippa välgörenhet och köra på Jubileumsmarathonet som blir en folkfest där många vänner ska vara med och springa? Nja, vet inte riktigt!

Något att tänka på, eller inte för då kanske det blir fulltecknat... suck.

Reflektion 120310: Missade GBGvarvs anmälningen med en dag. Hade jag bara gått in på Måndagen efter en kortare konversation med Grannen så hade jag varit anmäld idag. Phust. Grämer mig verkligen över detta!