Klockan skulle ringa 05.30 men jag hade tydligen ställt in alarmet på Fredag och idag är det ju Söndag. Jaja tänkte jag, jag är trött och behövde vilan. Och för den delen så känner jag mig sliten och har en fullproppad dag framför mig. Det är ok att jag inte orkar. Väcker mannen som direkt säger: Det är lugnt du hinner springa när vi kommer hem till Sätila. Jag tänker: åh nej, jag tror inte att jag orkar vi får väl se. Dagen blev intressant. Först väckte jag stackars lilla kusin Emma som som efter en kalastjejnatt. Vi hade kört fast utanför hennes hus. Värsta träskmarken men grannen hjälpte mer än gärna till med sina 325hk. Träffade min äldsta vän.. eller hon är inte äldst utan snarare den vän jag har haft längst. Och hennes "små" snälla barn. Hann inte med så mycket snack eftersom jag även var tvungen att hälsa på farmor som ligger på lassarettet. Men vi hann med att sitta i solen på deras härliga altan och det var så skönt! Tack för lunchen!
Väl hemma vid 16.30 kom frågan: ska du sticka iväg direkt eller? Åh nej tänker jag, jag orkar inte vill inte. Fast det är inga ord jag lägger i min mun utan svarar: Mmmm. Går upp och byter om. Går ner och hjälper till lite med maten. Mannen säger: det känns mycket bättre när man kommit iväg. Du är fullproppad med energi från gårdagens svullarlördag OCH du håller extra vatten pga den. Tänker: men mitt huvud värker, jag känner mig uttorkar, är trött och vill bara gå och lägga mig. Säger: Ja du har nog rätt, det är logiskt, ja jag sticker nu då - Hej Då!
Och jäklar vilket pass det blev! Solen i ansiktet. Relativt högt tempo. Väljer 18km istället för 15km och jag är så otroligt glad att jag har 100% stöttning i min träning. Att jag får mitt utrymme att göra något som jag tycker är så roligt (jo jag tycker det är roligt men ibland tar det emot) och något som känns så bra. Puss Älskling!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar