Räknar kilometer till tjugonio!

Ojojoj. De senaste två dagarna har varit tunga. Roliga och tunga. Roliga för att bästa faster Jess är på besök från Gotland. Kusinerna leker och det är mysigt att vara nära. Tunga för att diamanterna har varit trötta, inte sovit (för ovanlighetenskull) på nätterna och stora diamanten har en helt sjuk ångest över att bli lämnad ensam. Om man inte kan se någon är de borta för alltid och hela lilla världen raseras. Stackars liten. Vad göra? Jag bestämde mig ändå för att försöka ta mig igenom ett långpass. Bära eller brista. Kämpa mot smärta. Gnugga pannben. Sista helgen att försöka få till ett riktigt långt.

Drog iväg och visste inte riktigt hur jag skulle få ihop till 29-30km. Började i ett lågt tempo för att försäkra mig om att ta mig igenom. Det var det viktigaste idag. Att fullfölja. Underbart väder. Lite kallt klädd eller så sprang jag lite för långsamt. Vid 11km började jag få känning i höften men detta ignorerades för det var ju fortfarande några km att ta sig igenom. Vid 21 gjorde det ont och därefter var det en ren fight. De sista km'rarna var kanske gåfart och jag var nära bristningsgränsen, men jag satte ena foten framför den andra och tog mig långsamt framåt mot Ekeberget. Jag gjorde det och jag är stolt. Det gick långsamt. För långsamt. Men det var ju inte det viktigaste att det skulle vara tempo. Vetskapen om att jag faktiskt kan springa 30km är guld värt när dagen för marathonet är här. Kvällen var bättre än vid de senaste två veckornas löp, alltså börjar jag kunna återhämta mig snabbare. Bra. Lite oroväckande att jag får känningar redan vid 11km, inte normalt. Därmed är det någon form av aktiv vila som gäller en tid framöver! Då passar det ju bra med värme, bad och sol! Nu är det dax att packa och ladda om!