Så var det dax för lilla stora diamanten att få springa sitt allra första lopp. Hon har själv tjatat om detta sedan hon insett att jag springer lopp. Att man får nummerlapp. Att man ska ta sig från start till mål. Att andra står vid sidan av och hejar på. Ropar kämpa. Usch jag har verkligen varit kluven och vi har varit väldigt noga med att intala henne med att man springer bara om man vill. Att ta för givet att en 3åring ska vilja, klara pressen och tycka att det är roligt är inte helt ok tycker jag (iallafall om man som förälder vet att liknande saker annars är svårt). Duktighet, nej fy. Men med på noterna från det att hon såg sina löpartights till det att nummerlappen var på plats. Att vänta på att få springa iväg var svårt. Hon ville springa. Vi promenerade banan ett varv för att hon ville. Oj vad långt ett varv i parken kan vara. Snittslar. Man startar här. Man springer hit. Följa snittslarna. Inte springa på någon. Inte bli nersprungen. Försöka att inte titta på finaste löpardojsen precis hela tiden. Dax för start och hon vill att jag ska springa med. Jag säger att jag springer med på gräsmattan så kan hon springa på gruset med de andra barnen. "Det blir som att springa hemma, du hör mig hela tiden". Start och hon drar iväg. Så häftigt. Men hallå eller? "Det blir precis som att springa hemme" Hur dum får jag vara? Jodå, jag springer med henne och ropar precis som hemma: "Heja Moa heja Moa, Kämpa Kämpa". Vet inte om jag eller föräldrarna som sprang med filmkameror och skrek var värst... Det blev iallafall, för henne, precis som hemma. Imponerande. Sprang hela vägen. Kämpade för det var inte helt lätt att springa hela vägen men det gjorde hon. Armföring. Höga knän. Glad. Koncentrerad. Stärkt. Tagen av stunden. Fästis. Kexchoklad. Medalj. Banan. Vattenflaska. En glad tjej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar