Mot målet!

I går skrev jag ett långt inlägg om att jag mådde dåligt med halsont och öronont. Om att man inte ska springa marathon i det skicket. Om marathonångest, mognad och att ta rätt beslut. Om att träna i ett år för att sedan vara förkyld på själva höjdpunktsdagen. När jag insåg att 3G nätet var borta. Inget sparades och det blev kväll. Jag ångrade mig. Ångesten. Jag vill. Vill springa. Jag kan. Det är då jag bygger självkänsla. Jag blir jag. Bestämmer att ge min kropp en sista chans. Poweryogar 90 min och om jag vaknar efter nattens sömn och är frisk som en skön bris vid havet (högst otroligt). Då ska jag springa!

Jag vaknar. Frisk! Frisk! Lätt! Ingen känning i halsen, ingen i örat. Allt borta. Piggare. Sick? Kroppen har nu 9 dagar på sig att återhämta sig. Många missade träningsveckor men jag kan. Jag har tränat. Mer än vissa. Mindre än vissa. Omvärderar mina mål. Min planering. SM blir nu ett träningslopp och Jubileumsmarathonet blir fokus. Där det händer. Där jag går in med 200% istället för 110. Nu några dagar med mycket lätt träning. Löpträning. Vatten. Ladda med tömning och påfyllning. Flygbiljetten bokad och mys med bästa farbror Rille. I like!